20 November ♥
Wohoo!
Vår klass hade bestämt att vi skulle ha en hel dag på Gustavsvik (ett äventyrsbad i Örebro).
Jag är faktiskt sjukt stolt över mig själv eftersom- med tack av kompisars hjälp♥- åkte jag faktiskt 2 olika rutschelkanor! Tro det eller ej. Jo, tänk jag med mina klumpiga kryckor.. haha, men mina söta kompisar hade orken att följa med mig upp och sen gå ner med mina kryckor♥
Vid halv två var det hemåt mot det lilla Arboga som gällde.
Jag har ju känt ganska länge att det var dags att klippa mig, igen. Så idag var det en ny frisyr, igen.
Blev sjukt mycket tunnare och lite kortare. (= Ganska bra tycker jag(:
Här får ni 2 bilder, så ni kan jämföra osv. (=
Vad Tycks ♥
I did it a year agow, But it still hurts me...
Hejsan.
Jag vet att jag inte har skrivit på jätte länge, men har inte pallat.
Just nu är jag sjuk, okej jag är snart frisk så ja, det är skola imorgon(:... men iaf, och jag behöver skriva av mig, jo jag vet ingen läser, men jag bryr mig faktiskt inte. Jag började ju blogga för att få skriva av mig och det är det jag ska göra nu!
Val, det är något som vi alla måste göra i livet, och nej. Jag menar inte val som i fisken val, jag menar typ som i man måste göra ett beslut, mellan det ena och det andra, ett val...
Jag gjorde ett för snart ett år sen, som skadar mig än. Det var jag som valde, ingen annan valde det åt mig, så jag tar ansvar för det val jag gjorde. Det är mitt ansvar, ingen annans.
Jag valde att vara med i herran på teppan (en lek, orkar inte förklara hur den går till), ingen annan än jag. Jag visste att det bara var jag ur min klass som skulle ut ditt, men jag gjorde det ändå, mitt val. Man kan inte säga att det var någon annan som valde det åt mig. Det var t.o.m. jag som frågade om vi skulle "leka" det...
Men till mitt försvar kan jag säga att jag inte visste vad som skulle hända och hur länge det skulle skada mig. Den dagen, skada jag mitt knä så otroligt mycket, jag visste det inte förens dagen efter... det var på en måndag det hände, jag haltade och hade jätte ont. Det blev ingen ridning för min del. Dagen därpå kunde jag inte änns gå till skolan, jag hade helt enkelt för ont. Så pappa ringde vårdcentralen och vi fick tid där lite senare på dagen.
Min doktor trodde det bara var en stukning, så jag fick kryckor för jag inte skulle halta och han ville även att vi skulle åka till Västerås och röntga- för säkerhetens skull. Efter timmars av väntan sa de att de inte hitta något fel, så vi åkte hem.
Jag gick med kryckorna i några veckor(ca 3-4 veckor tror jag). Eftersom jag var tvungen att använda knät, försöka gå normalt, men ha kryckorna som stöd när jag tog ner vänster benet-som jag hade skadat(för att de skulle läka så fort som möjligt, så trodde många att jag bara hade kryckorna för att få uppmärksamhet, och en massa annat. Eftersom jag hade så jävla ont så var det svårt att höra sådana kommentarer. Att få höra nästan varje dag "Men LOL hon går säkert med kryckorna bara för att få uppmärksamhet!" eller "Hon behöver ju inte änns kryckorna, hon går ju normalt!"
Nja, för mig kändes det inte så bra. Det gick så jävla långt ibland att jag nästan började tro på de. Efter de veckorna med kryckorna varierade det hur ont jag hade. Jag åkte flera gånger till Köping för att träffa en sjukgymnast. Ibland fick jag t.o.m. börja från början och använda kryckorna igen, för jag hade gått för snabbt fram. Trodde det var med läkt, än det var. Och än en gång fick jag höra de där kommentarerna.
Sommarlovet gick ganska bra, jag använde inga kryckor. Men jag kunde fortfarande inte göra allt som jag brukade. Sen i september så ramla jag av hästen när jag red, jag hade full galopp, var nära hindret så jag stod upp. Rätt som det var stanna My (hästen som jag red.) jag flög av, allt blev svart. Jag kände att det gjorde sjukt ont överallt för några sekunder. Värst av allt huvudet, vänstra armen och ryggraden. När jag kunde se igen så låg jag på marken. Min ridlärare tyckte att jag skulle ligga där en stund, sen fråga hon om jag ville sätta mig på läktaren och vila, men nej. Jag skulle inte låta My vinna. Så jag satte mig upp i sadeln, och satte fart mot hindret.
Jag flög av igen, denna gången inte så hårt. Nu kom vi på det att My kanske var rädd för att hoppa för det inte stod en häst på andra sidan ridbanan. Denna gången gick det bra, men jag hade förskräckligt ont.
Dagen därpå var jag hemma, jag hade för ont. Vi fick tid på vårdcentralen vid elva. Armen var antagligen bara en stukning. Doktorn trodde det inte var någon fara med ryggen, och att jag antagligen hade fått en lätt hjärnskakning, men han ville att vi skulle åka till Köping och röntga för att vara på säkra sidan. Det var ingen fara och dagarna därpå stannade jag hemma pga hjärnskakningen.
Sen någon vecka efter började jag få förskräckligt ont i knät igen. Jag fick en teori om att jag slog i det när jag ramlade av. Jag började halta, Igen. Mamma ringde vårdcentralen och vi fick tid några veckor efter. Min läkare sa att jag skulle få en remiss till magnet röntgen och därefter till ortopeden. Och att jag skulle få kryckor. Än en gång får jag stå ut med de där hemska, jobbiga, irriterande kommentarerna. Jag vet fortfarande inte vad som är för fel, vi ska på röntgen i december. Jag är sjukt nervös och vill bara att detta ska vara över.
För mitt knä, tar upp mitt liv. Eller vad man nu ska säga. Förstör kanske är ett bättre ord. För jag kan inte träna, inte rida eller något sådant. Mina kompisar får bära runt på mina saker. Allt jag vill är att ha mitt liv tillbaka. Jag vill veta vad som är för fel på mitt knä, jag vill kunna gå utan kryckor, springa runt. Bara vara jag.
Bli av med de hemska kommentarerna. För jag LOVAR, jag kan få uppmärksamhet annars också på att bara vara jag- vilket jag får mycket, ofta...
Åh vad skönt att få skriva av mig, uttrycka mig. Nej men nu ska jag gå, ska laga min lunch, vofflor. Mums...
Även om det inte var någon som läste eller så, så hjälpte det faktiskt. Hejjs<3
