Grattis, lillplutt, nu är vi lika gamla!
Vill önska grattis till en väldigt god fd vän till mig, nej! Jag ska inte säga fd, det låter för hemskt... Jag kan säga en av mina närmaste vänner, dock pratar vi inte längre... Jag saknar han. :--(.
Jag tror inte han läser detta, men jag skulle känna mig hemsk om jag inte sa grattis, eftersom han bor förlångt ifrån mig, och hans mobil var paj när vi var kompisar, så fick det bli här.
Jag älskar dig, bästa vän, även om det blev som det blev. Tonåring nuva! Och som vi brukade säga, nu är vi lika gamla.
Du är så jävla underbar, det ska du veta. Du var som min lillebrossa. Vill även passa på att säga tack, för att du alltid funnits där när jag behövt dig. Du fanns jämt, men nu... är vi inte ens vänner. Jag kommer alltid finnas här för dig, lilleplutt. För det var så jag lovade, att jag alltid skulle finnas här för dig, och att det ALLTID skulle vara du och jag, syster& bror. Ett löfte misslyckat, jag vill hålla de andra, så jag ska göra så gott jag kan. Puss på dig, hoppas du fått massor av presenter och allt! Massor tv-spel, och det du önskar dig. Jag glömmer dig Aldrig, det lovar jag.
Kan även säga grattis till brodern min- min riktiga, då han har namnsdag idag. Puss på dig! Jag älskar dig.
Skriver nog inga mer inlägg idag, för ifall han bara råkar trycka sig in, vill jag att han ska se det. //S.♦
:-)
Funderar på att göra en ny blogg eller ha en "inriktning" på denna blogg. Jag menar så att jag har något ämne jag skriver om. Fattar ni? Har ni några förslag? Släng in en kommentar isf! :-)
1 jävla år. Ni var inte änns värda det!
"I am gonna fight for you, till your heart stop beatting..."
Har kollat på trailern ett antal gånger, ja! Haha, här nördar man på hög nivå.
Idag så har jag faktiskt inte gjort så mycket, först skulle jag va med Linnéa, men hon ble sjuk :(. Krya! Sen så skulle jag hem, men så bestämde jag och Mathilda att vi skulle va. Sen fick jag as ont i huvudet och orkade inte, så jag drog hem efter skolan och vila.
Nu är det gjort, vilken befrielse. 1 jävla år. 1ÅR! Nu räckte det! Nu är vi fria gumman, äntligen! Jag känner mig så glad och jag bryr mig inte vad någon tycker, ENOUGH IS ENOUGH! Man orkar inte hur länge som helst. Kan dock säga att jag känner BEFRIELSE! Ska tilläga att GIRLS RULES! Låt ingen, INGEN, ta över dig, som de gjorde för oss. Det lönnar sig aldrig, det blev som en berg-och-dalbana, sure livet är så. Men det här var värre. Jag och gumman började bråka mera, och en massa skit. Samtidigt som jag är glad över att de var i våra liv. *Betoning på VAR* Det gjorde oss delvis närmare, jag och bv. Men nu är det ÄNTLIGEN över, jag är så sjukt otroligt glad =D<3
Bästa vän, jag älskar dig! Tack för allt.
Det känns bevisat, om och om igen att du och jag ska vara bvs för alltid.
Se där, det har hänt igen. It's proved.
Du är som min syster. Och hjälper mig, med allt.
Jag älskar dig och kommer alltid finnas här för dig.
Ily!
Ska också passa på att säga TACK! Till alla som hjälpt mig igenom detta. TACKTACKTUSENTACK! ♥♦
Förstår? HAH! Knappast...
Sitter och kollar på "Stjärnkockarna"! Dagen idag har varit sådär... Allt ramlar ihop med en och samma gång. Nu är det inte bara med familjen som det är problem med, utan med kompisarna, bästa vännerna osv... Urk!
Inte nog med att jag inte kunnat konsentrera mig idag(pga vissa skäl) så blir det Värre imorgon. Kände mig som värsta zombien, idag. Men jag är rädd, ja det är sant. Jag-är-rädd! Prata med någon? Nej, det är svårare än det låter. Ingen förstår, ingen vet hur jag känner. Hur ska jag då försöka prata med någon om den inte förstår? Det är jobbigt, väldigt jobbigt. Orkar inte änns försöka längre, pallar inte få mera "det kommer ordna sig, jag FÖRSTÅR hur du känner" osv... HAHA! VÄRLDENS SKÄMT! Hur kan de förstå hur jag känner när de inte vart i samma situation? Det är Omöjligt. O-M-Ö-J-L-I-G-T! Sätt er i samma situation och kolla i fall ni säger det samma. Jag tror inte ni skulle ha gjort det. Because this is not a game, you can't stop it when you want to. You have to live whit it, what you could have change...you can't, not anymore.
Iaf så på torsdag blir jag svarthårig! :-) WOOHOOO!! Tänk er, jag- Svarthårig! Svårt att föreställa sig? Njo, lite, ganska, okejokej mycket. Lägger upp en bild från onsdagen och en bild från när jag färgat det. Nej, det är inte jag som ska färga det, utan Titti(Linnéas mammiii). Är väldigt tacksam för det (-:
//Den rosa coola pandan, Pussar och Kyssar till folket!! ♥ ♦
Jag dör snart...
Har vart och sett ALICE IN UNDERLAND nu =D
Jag har ingen lust att skriva. Det har hänt lite grejs, jo tack. Jag vet det händer en massa för mig just nu. Urk, vi får väll hoppas att det snart är över.
Bilder och allt kommer imorgon- I hope...
Om det fortsätter i detta tempo, vad kommer finnas kvar av mig?
Imorgon, kommer jag finnas? Kommer jag orka med allt?
Nästa år, hur är det då? Är det bättre? Sämre? Lika dåligt?
Hur kan jag klara mig ur detta, när allt jag känner till- och älskar- försvinner?
Livet är svårt, det vet jag redan. Men är det inte menningen att det ska bli lätt sedan?...♦
Is it worth it?
Det är dittåt jag är på väg, om jag inte redan är där. Jobbig känsla, skit jobbig. Det känns som om alla kommer svika mig, jag isolerar mig mer och mer från världen - tills det blir för mycket dvs. då puttas jag rakt in igen och då börjar det om igen...
Vad som gör att jag känner så här är väldigt mycket, bl a min knäskada. Det gör så j*kla ont! Ibland undrar jag om denna smärta gör det värt att leva. Folk säger dag in och dag ut "Du har precis fått ditt liv tillbaka, gör inte så du förlorar det igen!"
Men gissa vad? Jag har inte fått mitt liv tillbaka, jag gömmer bara vad jag känner. Vet inte om jag någonsin kommer bli bra, om jag kommer "få tbx mitt liv". Det känns som om mitt liv försvann den 9/3 2009. Om jag visste att jag skulle förlora mitt liv skulle jag Aldrig, någonsin, gått ut på den där vallen! Hade aldrig kört "herran på teppan". Önskar att någon hade stoppat mig. För jag lever i ett hel*ete just nu. Det har jag gjort i snart 1 år och dragit ner de som är nära mig i vad jag gjort.
Vad-som-helst, seriöst jag skulle göra nästan vad som helst för att komma bort från detta skit liv! Det jag gjorde har skadat de runt om mig, det har skadat mig och många många mer.
Dag för dag, sedan det började, har jag inte kunnat göra vad jag annars skulle ha gjort. Knät orkar inte så mycket.
Ni tänker säkert "Ammen sluta klaga gå till doktorn!!" Men vet ni vad? DE KAN INTE GÖRA NÅGOT! Jag lever i helv*tet som ingen kan ta mig ur! Jag gråter, jag skriker, jag måste ha någon sorts hjälp för att jag ska kunna få tbx mitt liv. Ser ingen det? Eller orkar de inte bry sig?!
Det känns som om mitt liv är förlorat för alltid! And that suks!
Is this pain worth living for?!
